onsdag 21 september 2016

#70 The Last Temptation of Christ

The Last Temptation of Christ, 1988, regi av Martin Scorsese, manus av Paul Schrader, baserad på en novell av Nikos Kazantzakis.

Efter ett par veckor i San Francisco så är jag tillbaks i Criterionfällan igen. Denna gång med en berömd halvgud som gjort en hel del fantastiska klassiker som Maffiabröder, Casino, Raging bull och Mean streets- med mera. Sedan är Jesus också med, bara det. Filmen är baserad på en bok som är som ett femte evangelium och handlar om Jesus kamp mellan andligheten och kärlek/åtrå. Som oreligiös person så kan jag inte annat än att tycka att sådana motsatsförhållanden är onödiga, och rent av korkade. Om nu "gud" har fixat att man kan bli kär så är det ju lite synd om det sedan ska vara förbjudet. Sedan får man också följa Jesus tveksamhet kring sitt uppdrag, finns verkligen gud och måste han verkligen offra sig på korset. Jag är ju själv som sagt oreligiös, av anledningen att jag tycker inte det finns tillräckliga bevis på att någon av religionerna är sann. Men om jag är en skeptiker så är ju Jesus flera resor värre. Han tvekar trots att han:

  • Pratar med gud
  • pratar med ormar
  • får superkrafter 
    • Kan omvandla vin till vatten
    • Kan väcka folk från de döda
    • Kan bota blinda
    • Kan läsa framtiden
  • Får plötsliga stigmata
  • Kan läsa folks tankar
  • Pratar med änglar
  • med mera
Om jag fick en bråkdel av så många bevis på gud så skulle jag inte tveka ens en kvart.... 
Han kan också rita ganska exakta cirklar


Skål!
... En kul sak var dock att alla pratade new-york amerikanska vilket var lite ovanligt, annars brukar ju brittisk engelska vara språket som gäller i romariket-filmer. 

Jag vet inte, kanske man ska tycka att det här är mer intressant om man bara vore liiite mer kristen. Men fotot var fint och Harvey Keitel, Harry Dean Stanton och Willem Defoe var fina. 


torsdag 8 september 2016

#108 The Rock

The Rock, 1996. Regi av Michael Bay, manus av David Weisberg, Douglas Cook och Mark Rosner.

The Rock och Armageddon är ju de filmer som skapar mest känslor i Criterionforumet. Är de inte för mainstream för att vara med? Och är inte Michael Bay en inkarnation av Belsebub? Sant är ivarjefall att han precis som Bergman och Kurosawa har en egen stil, ofta långa låga kameraglidningar som går runt skådespelarna. Sedan smäller det också, ofta.

The rock är ju ganska trevlig tuggummiaction där en general samlar massa farliga gasbomber på Alcatraz som han ska spränga mot San Francisco om inte staten tar hand om alla döda soldaters familjer bättre. En eloge till Bay som komlicerar skurken lite, han är ingen ond mastermind utan verkar vill väl, innerst inne. Men han har ju kompisar också, och de verkar vara onda psykon som gärna massmördar. Nic Cage spelar en Kemist som tillsammans med Sean Connerys karaktär Mason som är en före detta fånge måste ta sig till ön och save the day. Det smygs i ventilationstrummor, det sprängs eldbomber, det åks i Indiana Jones-gruvvagnar som leder ner till stora stup. Det skjuts också en hel del medans tiden rinner ut... Trots att allt känns ganska så överbelastat så är det ganska...kul. Connery och Cage har bra samspel och filmen har en slags klassisk James Bond charmigt-även-när-det-är-farligt stämning.

Filmen följer Armageddonmönstret där inga kvinnor är med där allt avgörs utan Goodspeeds gravida flickvän får sitta och hoppas med svetten i pannan att allt ska gå bra. Bechdeltestet är inte ens nästan uppfyllt...

Stanley Goodspeed: "I'd take pleasure in guttin' you, boy. I'd take pleasure in guttin' you... boy." What is wrong with these people, huh? Mason? Don't you think there's a lot of, uh, a lot of anger flowing around this island? Kind of a pubescent volatility? Don't you think? A lotta angst, a lot of "I'm sixteen, I'm angry at my father" syndrome? I mean grow up! We're stuck on an island with a bunch of violence-for-pleasure-seeking psycophatic marines, SHAME-ON-THEM!... Mason?
John Mason: Yes, I'm here. I was just thinking how wonderful it was when the inmates weren't allowed to talk in here.
Farliga finska kulor
Connery i Grunge-frisyr 
Kameran rör sig hela tiden, varje tagning är i snitt 2,6 sekunder så man får ingen tid att reflektera lite över eventuella luckor, utan filmen är som en dextrosoltablett, full med piggt socker... Den är ju faktiskt ganska så skojig, och jag skäms ändå lite då jag ger den en:




#721 Love streams

Love streams, 1984. Regi av John Cassavetes, manus av Ted Allen och John Cassavetes.

Då inspelningen började fick John Cassavetes diagnosen levercirros eller skrumplever. Enligt doktorerna hade han bara 5 månader kvar att leva. För en arbetsnarkoman som John innebar detta att han skulle jobba mer intensivt än nånsin, han var vaken hela natten och skrev manus och regisserade samt hade en av huvudrollerna på dagen.

Filmen handlar om Robert (John Cassavetes) som är lite av en kvinnokarl, eller kanske inte-all typ av kontakt han har slutar med att betalar de andra inblandade med sitt checkhäfte. Han dricker och röker för mycket och verkar inte bry sig som sin son som också är ensam och olycklig.

I en annan del av U.S.A. så skiljer sig hans syster Sarah (Gena Rowlands). Hon har uppenbara mentala problem vilket gör att dottern vill ha pappan som ensam förmyndare. Sarah åker till europa för att träffa män men deppar ihop och åker hem.

Robert och Sara bor en stund med varandra och deras syskonkärlek verkar vara det enda beständiga i deras liv. Men det är svårt för trasiga människor att bo tillsammans och varje människa behöver något mer än bara sitt syskon.

Robert drar fram checkhäftet

Sarah försöker prata med sin familj
Filmen är gripande på flera sätt, man får följa intressanta karaktärer som försöker ta sig fram i livet utan att fatta hur man ska göra (vem som nu gör det...). Jag tyckte mycket om den och därför blir det en stark:



onsdag 7 september 2016

1984


Ack, mitt inne i en synnerligen svårartad mansförskylning fixar jag till min lista... Men bättre en kortfattad lista än ingen alls, n'est-ce pas?

Ack igen, jag har inte hunnit se "Once upon a time in america" och det var väl länge sedan jag såg "Paris, Texas" så det får jag fixa till strax. Vi börjar med fyra fina bubblare:
Terror på Elm street, Karate kid, Beverly hills cop och Den vilda jakten på stenen.


10: Korpen Flyger
Eller Hrafninn flýgur som den heter på isländska. Den är kylig och sammanbiten, tät och våldsam- lite som en spaghettiwestern. Lika bra som fotbollslandslaget helt enkelt.


9:Nausicaä från Vindarnas dal
En episkt vacker saga


8: Indiana Jones and the temple of doom
Läskig mat och onda Kali-dyrkare. Vissa har klagat på att den är väl indisk-stereotyp men man ser väl inte en Indiana jones film för att få en balanserad bild av verkligheten...


7: Efter repetitionen
Denna gång är det Erland Josephsson som spelar Bergman när han möter en ung skådespelare och får sedan möte hennes sedan länge döda mor. Ett bra triangeldrama som lever kvar länge...


6: Love streams
Sista riktiga Cassavetesfilmen. Har egentligen ingen riktig handling utan handlar om trasiga människor som försöker hantera kärlek.


5: Sixteen candles
Molly Ringwald, känslor, The geek och en glömd födelsedag. Har det där melankolisk/naiva kombinationen som John Hughes ofta fiskar fram.



4: Blood simple
Barsk, brutalt om en man som försöker få en detektiv att döda hans fru... Sakta utvecklas allt till en blodig mardröm



3:Ghostbusters
Väldigt, väldigt charmig!


2: spinal tap
Groupies, pudelfrisyrer och inlägg-av-gurkor-i-tajta-byxor-för-att-se-"större"-ut...


1:The Terminator
Vilken härlig actionburgare Terminator är, och musiken är ju helt mästerlig.

Vad tyckte då de andra filmspanarna?

fredag 2 september 2016

#68 Orpheus

Orpheus, 1950, skriven och regiserad av Jean Cocteau.

Recensionen blir kanske inte helt rättvis då jag somnade typ 8 gånger under filmens gång. Paradoxalt nog tyckte jag ändå mycket om filmen :)

Orpheus är en poet som precis börjat hamna i äldre gardet och unga hipsterpoeter har börjat ta över den ganska livliga poetscenen i Paris (I Sverige verkar poeterna inte alls vara samma mediadarlings...)
Men saker händer, en av de unga blir mördad och Orpheus blir bortrövad som vittne till händelsen. Plötsligt får han träffa på döden i form av den strålande María Casares:
Hennes klänning byter hastigt färg till vit några gånger, kanske för hon blir kär?
Nu blir det lite komplicerat, döden har rövat bort Orpheus för att hon börjar bli kär i honom, men han är människa och inte död och det är ju alltid tuffa premisser för ett förhållande. Dessutom är Orpheus redan ihop med Euridice. Döden löser det med sin specialkompetens (död) men då slår det slint i efterlivet då man inte får döda för egoistiska behov. Orpheus tas då till dödsriket och återförenas med sin girlfriend - som återupplivas, men han verkar mest störa sig på henne, dessutom så får han inte titta på henne för då dör hon-ajaj. Samtidigt är han lite het på döden, men döden börjar själv tvivla...
Man når dödens värld genom att springa in mot en spegel
Filmen har ett bra tempo och en hel del humor. Scenlösningar är underbara med bra användning av slo-mo och baklängestagningar (finns säkert någon bra term för det). 



onsdag 31 augusti 2016

#336 Dazed and Confused

Dazed and confused, 1993. Regi och manus av Richard Linklater

Det är skolavslutning och stackarna i Junior high ska nollas. De äldre studenterna åker runt i sina risiga bilar och jagar upp de nya eleverna för att sedan metodiskt slå dom på rumpan med en rituell träklubba. Man följer flera karaktärer, både killar och tjejer som uppfyller sina roller som sadist eller offer. Det finns dock en av killarna och en av tjejerna som verkar njuta av att få plåga ynglingarna medan de andra nästa lite pliktskyldigt smiskar eller gömmer sig undan smisk. Men ganska snart är nollningen över och nybörjarna skolas in i vad som är viktigt (get high, drink beer och love/sex) och de som fortsätter nollningen efter det blir utfrysta av både gamla och unga. En av de elekaste eleverna O’Bannion (Ben Affleck) får till slut en hink färg över sig och bryter ihop på en parkeringsplats då han på något sätt inser att maktförtrycket är över...

Filmen genomsyras av ett slags uttråkat sökande efter identitet. Vuxenvärlden har en klar bild över vad den vill ha; nyktra, motiverade studenter. Men kidsen, som lever mer eller mindre helt isolerade från vuxna och med oceaner av tid ser inte riktigt poängen med vuxenlivet, och vem gör det, när mamma och pappa finansierar ens liv. 
Affleck gjorde sin egen paddel med ett FAH Q...

Uttråkade med öl
Filmen har ju ett stort gäng blivande stjärnor, eller vad sägs om Ben Affleck, Milla Jovovich, Adam Goldberg, Matthew McConaughey, och en massa andra man känner igen från olika ställen. Milla gifte sig under inspelningen med en av skådisarna(Shawn Andrews) men hennes mamma lyckades häva bröllopet då Milla bara var 16 år.

Åh, denna film är ju fantastisk. Den har både härliga stunder men också en melankoli ton rakt igenom...



fredag 26 augusti 2016

#48 Black Orpheus

Black Orpheus eller Orfeu Negro, 1959, regi av Marcel Camus, manus av Jacques Viot, från pjäsen Orfeu da Conçeicão av Vinicius de Moraes.


  • I Rio är det alltid Carnaval!
  • Alla är glada hela tiden
  • Folk må vara fattiga men aldrig ledsna
  • Om man pussar affärsinnehavaren blir allt gratis
  • Folk bara slänger sina ägodelar i marken för att dansa Samba -sisisisi!
  • Alla vuxna och barn kan fotbollstrixa på imponerande maner
  • Alla kvinnor är mellan 17-30 
Det kom ju en tecknad film som hette Rio för några år sedan och den kändes klart mer trovärdig i sin skildring av Brasilien (trots att de flesta större roller var talande fåglar). Det kanske är att jag har sett en massa samba i filmer och serier innan och inte tyckte att det var så spännande för här var det oändliga tagningar på glada människor som dansar med Sambaklänningar. 

Handlingen är en remake på den klassiska sagan om Orfeus och Euridice. Orfeus är en snygg busschaufför och Euridice är osäker landsortstjej som har dragit till Rio för att komma bort från sin make. Alla dansar runt henne, men ska hon öppna upp sig eller inte (hon kommer bli en sambadrottning på slutet!). Men i början är hon rädd, hon råkar gå in i en blind man som lugnar henne: "I can feel your heart beating... like a trapped bird" säger han... Men hon träffar Orfeu och Yada yada yada, kärlek, lite strul med hans ex, love och ett påklistrat tragedislut.


Enligt Barack Obama är detta hans mammas favoritfilm, även om han inte är lika imponerad. Från "My father had a dream":
I suddenly realized that the depiction of the childlike blacks I was now seeing on the screen, the reverse image of Conrad's dark savages, was what my mother had carried with her to Hawaii all those years before, a reflection of the simple fantasies that had been forbidden to a white, middle-class girl from Kansas, the promise of another life: warm, sensual, exotic, different.
Nja, jag går nog hellre igång på Sci-fi eskapism än Brasilienvarianten. Men till slut tog filmen slut, hejdå vi ses aldrig igen: