fredag 26 augusti 2016

#48 Black Orpheus

Black Orpheus eller Orfeu Negro, 1959, regi av Marcel Camus, manus av Jacques Viot, från pjäsen Orfeu da Conçeicão av Vinicius de Moraes.


  • I Rio är det alltid Carnaval!
  • Alla är glada hela tiden
  • Folk må vara fattiga men aldrig ledsna
  • Om man pussar affärsinnehavaren blir allt gratis
  • Folk bara slänger sina ägodelar i marken för att dansa Samba -sisisisi!
  • Alla vuxna och barn kan fotbollstrixa på imponerande maner
  • Alla kvinnor är mellan 17-30 
Det kom ju en tecknad film som hette Rio för några år sedan och den kändes klart mer trovärdig i sin skildring av Brasilien (trots att de flesta större roller var talande fåglar). Det kanske är att jag har sett en massa samba i filmer och serier innan och inte tyckte att det var så spännande för här var det oändliga tagningar på glada människor som dansar med Sambaklänningar. 

Handlingen är en remake på den klassiska sagan om Orfeus och Euridice. Orfeus är en snygg busschaufför och Euridice är osäker landsortstjej som har dragit till Rio för att komma bort från sin make. Alla dansar runt henne, men ska hon öppna upp sig eller inte (hon kommer bli en sambadrottning på slutet!). Men i början är hon rädd, hon råkar gå in i en blind man som lugnar henne: "I can feel your heart beating... like a trapped bird" säger han... Men hon träffar Orfeu och Yada yada yada, kärlek, lite strul med hans ex, love och ett påklistrat tragedislut.


Enligt Barack Obama är detta hans mammas favoritfilm, även om han inte är lika imponerad. Från "My father had a dream":
I suddenly realized that the depiction of the childlike blacks I was now seeing on the screen, the reverse image of Conrad's dark savages, was what my mother had carried with her to Hawaii all those years before, a reflection of the simple fantasies that had been forbidden to a white, middle-class girl from Kansas, the promise of another life: warm, sensual, exotic, different.
Nja, jag går nog hellre igång på Sci-fi eskapism än Brasilienvarianten. Men till slut tog filmen slut, hejdå vi ses aldrig igen:

tisdag 23 augusti 2016

#679 Zatoichi:1-3

Efter ett blocketfynd så är hon hemma hos mig nu, den fina Zatoichiboxen! 25 filmer med den buttre och blinde svärdskämpen. Den är inte bara fullmatad med samurajglädje men också snygg att ha i bokhyllan.


De väldigt populära Zatoichifilmerna kom lite från ingenstans, en krisande filmstudio släppte första filmen om en massör som blir blind och har lärt sig svärdskonst. Shintaro Katsu spelar huvudrollen och blev lite av en japansk superstjärna och spelade Zatoichi i alla filmerna i detta set. Men Shintaro fortsatte att spela in Zatoichifilmer fram tills 1989- men här har vi "bara" filmerna fram tills 1973...




Zatoichi, 1962. Regi av Kenji Misumi, manus av Minoru Inuduka.
Två yakusagäng kämpar med varandra och de hyr var sin Samuraj för avgöra duellen. På ena sidan Zatoichi och på andra sidan en sjuk och manodepressov Hiroti. Samurajerna bondar med varandra innan de måste möta varandra. Zatoichi uttnyttjar ofta andras förutfattade meningar om blinda (exempelvis då han fuskar i tärning) och försöker spela ner sin egen förmåga för att kunna överaska då det verkligen gäller.

Zatoichi haltar iväg efter en liten drabbning

The Tale of Zatoichi Continues eller Zoku Zatôichi monogatari, 1962. Regi av Kazuo Mori, manus av Minoru Inuzuka och Kan Shimozawa
Första filmen blev en succe så filmbolaget gjorde snabbt som tusan en ny. Denna gång råkar Zatoichi massera en kung som börjar fnittra och tafsa. Hans undersåtar blir oroliga för att ryktesspridning ska uppstå och de bestämmer sig för att ta Zatoichi av daga(manusförfattarna hade brottom). Samtidigt så har Zatoichi en showdown med hans tjyvaktiga bror.



New Tale of Zatoichi eller Shin Zatôichi monogatari, 1963. Regi av Tokuzô Tanaka, manus av Minoru Inuzuka och Kan Shimozawa

Zatoichi fortsätter att vandra runt, nu till sin gamla tränare. Tränaren har en ung syster som vill gifta sig med Zatoichi, och han svarar ja! Han lovar också att bli en bättre människa, sluta spela och sluta hugga folk. Den sista punkten visade sig bli lite väl utmanande för stackars Zatoichi som hugger ner ett 10 tal samurajer och hans gamla tränare (som visade sig vara lite av en skummis). Ack, till slut går han ensam iväg i horisonten då han inte kunnat hålla sitt icke-våldslöfte....


Zatoichi ska gifta sig, men ...

söndag 21 augusti 2016

#67 The Blood of a Poet

The Blood of a Poet eller Le sang d'un poète, 1930. Regi och manus av Jean Cocteau.

Filmen börjar med en liten varning. Poesi är som ett heraldiskt vapen, man måste mödosamt tolka varje lejon, varje torn och varje liten kvist. Så dags att sätta på sig tolkningshatten! Ganska snabbt är man inne i någon tidig Cronenberg-mardröm där en kille får en mun på sin hand och tittar på en flicka som har massa ko-pinglor runt sig. Statyer blir till liv och ögon ritas på stängda ögonlock. Vad betyder då allt detta? Debatten kring detta blev ganska vild då det begav sig. The Blood of a Poet var finansierad av vicomten Charles de Noailles. Efter premiären började rykten cirkulera att filmen hade en antikristen agenda(kan det ha varit scenen med en ko som har en papiermarchekarta på sig eller scenen med den trasiga spegeln?) vilket ledde till att den stackars adelsmannen blev utkastad från societeten och var på håret att bli utesluten från katolska kyrkan!

Variety har lagt ut sina recensioner från då filmen kom ut och det var väl så nära en överkorsad geting man kan komma:
"On the face of it, this film represents six reels of scraped together footage from off the cutting room floor. A more vague or hopeless mess could not have resulted.
Director-writer Jean Cocteau is a Parisian poet, artist and author, one of the finest. He has been called ‘a mad genius.’ No sense to try and explain what happens in this picture. It’s all silent footage with Cocteau personally explaining the action (in French) that’s just as meaningless as the action itself."
Jag förstår poängen, det finns ingen sammanhängande handling utan filmen består av olika tablåer med eller utan någon riktig poäng. Men jag tror det är ett misstag att se på filmen som en avancerad rebus utan bara luta sig tillbaka, ta av sig tolkningshatten och bara slappna av. Några tablåer tycker jag var lite fina, exempelvis en scen med ett snöbollskrig där en pojke dör. Efter det festar några rakt brevid hans kropp- här såg åtminstone jag någon slags kritik mot hur samhället hade gått vidare efter första världskriget (han var själv ambulansförare under kriget).
Gamla franska fonter är ju så fina
Dödsfara eller en episod då Cocteau bara vill djävlas lite?
Kvinna (Lee Miller) med ko som har kartor på sig
Fortfarande förvirrad men också lite glad, jag tar hellre weird än tråkig alla dagar i veckan!




tisdag 16 augusti 2016

Bad moms

Bad moms, 2016. Regi och manus av Jon Lucas och Scott Moore

En lite nervös Filmfrommen går på första träffen med filmspanarna. Det var verkligen kul att träffa bloggänget, efter bion blev det mat och öl. Så kvällen som helhet får ett rungande "topp!"-betyg!






Varning, massiva spoilers ahead!

Amy (Mila Kunis) har det stressigt, hon hämtar, lämnar och stressar till alla möjliga jobb- och skolmöten –allt för att upprätthålla alla höga krav hon och omvärlden ställer på henne som mor. Dessutom får hon ingen hjälp hemma då hennes man är en störig soffpotatis som hon inleder en separation ifrån.

Hon träffar två tjejpolare med liknande lägen och tillsammans börjar de supa till. Plötsligt bestämmer de sig för att bli Bad moms! Börjar dom röka crack(man röker väl crack?), går de med i ett hippiekollektiv eller börjar med MMA? Nej- de bestämmer sig för att skolaktiviteter tar för mycket tid och att de måste sluta över-curla sina barn och män. Deras nya inställning hamnar i konflikt med Hem och Skolas despotiska chef Gwendolyn (Christina Applegate)...

Nu börjar hastigt och lustigt en high-schoolfilm! Det finns “popular chicks” som är bitchiga och catty och sedan har vi våra godhjärtade "losers". Som så ofta så har vi här ett skolvalsscenario som man har sett så massa gånger innan: Popular chick-Gwendolyn som gör onda saker och fuskar kämpar om ordförandetiteln mot hjälten Amy som vill väl och kämpar modigt trots dåliga odds.  Man skulle kunna skriva något syrligt om att det bara är de vuxna kvinnorna som verkar kvar i high schooldramats värld, men jag hoppar det för...

Det finns också en pappa som kommer till skolan med sina barn. Han är skitsnygg, snäll, rolig och singel! –Tur för Amy, som raskt lägger beslag på honom. Ah, tänk om bara jobbet skulle kunna erbjuda henne dubbel lön och låta henne jobba hemma två dagar i veckan, då skulle allt vara perfekt…

Superspoiler- Allt går perfekt, yay!

Här får de spel! - Mer anarki hade gett högre betyg från mig
Amy får pasta i håret
Bad moms är trots de lite lökiga premisserna ganska så rolig, det finns en hel del lyckade scener och vid ett flertal tillfällen fnittrar jag till i biostolen. Skådisarna sköter sig bra och filmen håller ett rappt och lättsamt tempo rakt igenom. Men efterkänslan för mig blir ändå ett:

Vad tyckte de andra?
Fiffi
Har du inte sett den
Rörliga bilder och tryckta ord

#74 Vagabond

Vagabond eller Sans toit ni loi(Inget skydd, ingen lag), 1985. Regi och manus av Agnes Varda.

Precis som Sunset boulevard börjar filmen med en död kropp för att sedan visa vad som ledde fram till att personen hamnat där den hamnat. Den unga kvinnan Mona (Sandrine Bonnaire) är helt stelfrusen och poliserna konstaterar att det rör sig om en naturlig död.

Mona är en person som lever på vägen, hon vandrar runt och tar småjobb där och var. Hon träffar folk som utnyttjar henne, som försöker hjälpa henne eller som bara hänger lite med henne. Scener varvas med intervjuer med de runt henne gällande hur de ser på henne. Synen på henne varierar ganska kraftigt, vissa ser henne med sexualiserad blick och andra kan se något romantiskt med att bara leva på vägen. Man får aldrig reda på varför hon vandrar, eller särskilt mycket om hennes bakgrund. Hennes relation till vagabond-livet är ganska kluven, det är tufft men livet som fast någonstans har hon också svårt att fixa. Efter att ha pratat drömmande om att få ha en egen mark att odla på så får hon en bit jord av en vänlig hipster-familj men kommer inte till skott att göra något med den, och när de tjatar så gör hon de hon alltid gör- drar vidare.

Ensam på vägen är man som titeln antyder sårbar, och därmed offer för andras projektioner och begär. Det finns folk som hon träffar som bryr sig om henne men i en tid före mobiltelefonen så spelar det inte så stor roll.
Mona söker tröst på fel ställen

Hipsterparet vill att hon ska ta sig samman
Gripande och sorglig. Fint foto och fin musik, det blir ett starkt:



söndag 14 augusti 2016

Warcraft, Ice age och The Lobster

Warcraft, 2016, regi av Duncan Jones. "manus" av Charles Leavitt och Duncan Jones

Filmen är alltså inte baserad på World of Warcraft utan på den äldre version som jag spelade på hopkopplade datorer för en sisådär 15-20 år sedan. En lite trevlig nostalgikänslainfinner sig så då alla hus och figurer syns i stilig animation men annars finns det inte så mycket att hänga upp i fantasy-julgranen. Det finns goda och onda orcher och snälla människor men allt är ganska styltigt. Dessutom saknas vissa scener, vid ett tillfälle så ser man att två orcher skapar en komplott och i scenen efter försöker de hugga ihjäl varandra - utan förklaring. Att det inte blir totalt bottenbetyg beror mest på den lilla nostalgivärmen som kom fram ibland...


Ice Age: Collision Course, 2016, regi av Mike Thurmeier och Galen T. Chu. Manus av Michael J. Wilson,
Michael Berg och Yoni Brenner

Amen, de tidigare Ice agefilmerna har ju ändå varit lite roliga. Denna har fått svenska titeln Scratatack och den lilla ekorren är med här igen, men det var definitivt ingen skrattattack snarare en snarkattack. Gah

The Lobster, 2015 regi av Yorgos Lanthimos. Manus av Yorgos Lanthimos och Efthymis Filippou.

Ett singelläger där de som inte lyckats para ihop sig med någon på 45 dagar blir förvandlade till ett djur. David (Colin Farell) väljer en hummer då de har aristokratiskt blått blod och kan leva tills de blir 100 år. Filmen är en satir över samhällets syn på tvåsamhet som något totalt avgörande, alla måste vara ihop och poliser stoppar medborgare på gatan som går själva. 

Sällan ser man en film som har ett så tydligt tema som den driver framåt med både humor och intelligens. Visst, den är ganska galen men jag gillar verkligen allt det konstiga då det finns poänger bakom. 

Rocco e i suoi fratelli

Rocco e i suoi fratelli eller Rocco och hans bröder, 1960. Regi av Luchino Visconti, manus av Luchino Visconti, Suso Cecchi D'Amico, Vasco Pratolini, Pasquale Festa Campanile, Massimo Franciosa och Enrico Medioli.

Familjekulturer är alltid lite intressant, det verkar trots allt vara kulturella skillnader mellan hur starka band man har till sin familj och i vilken grad man står bakom de dumheter som familjemedlemmar gör. Men det kanske inte bara är kultur utan socio-ekonomisk bakgrund som påverkar hur starka våra band är... I Sverige har vi ju från 40-talet byggt upp något slags folkhem där vi med pensioner, dagis och allmän skola inte är lika beroende av varandra.

Vilket som, Rocco och hans familj flyttar från en fattig landsända till Milano för att söka sig en bättre framtid. De är fattiga och desperat ute efter bostad, mat på bordet och jobb. Han har fyra bröder och en mamma som tillsammans bor i en liten tvåa. De tar småjobb och börjar sakta ta sig in i samhället, en av bröderna, Simone(Renato Salvatori), blir en lovande boxare och inleder ett förhållande med den prostituerade Nadia (Annie Girardot). Hon gör slut och lämnar staden. Då simone förlorar en match tappar han sin självkänsla och hamnar i något slags missbruk. Rocco blir då tvungen att mot sin vilja ta upp boxningshandskarna själv för att familjen ska klara sig. Han blir mer och mer framgångsrik och till slut boxas han för fullsatta arenor där publiken skanderar "Rocco, Rocco, Rocco!"- Kanske något Stallone blev inspirerad av?

Då Rocco inleder ett förhållande med Nadia blir Simone rasande och tillsammans med 8 kompisar klår upp Rocco och våldtar Nadia framför hans ögon. Rocco bestämmer sig då för att göra slut och få Nadia bli ihop med Simone igen (Simone är ju så ledsen). Denna ganska centrala del i filmen gjorde mig lite förbryllad, man får ingen riktig förklaring till att Rocco är så undflyende och alltid ställer upp för sin bror. Simone har dock inga intentioner att få sin shit i ordning och fortsätter göra dumheter som Rocco fortsätter att stödja.

Rocco vill själv egentligen bara hem till sin by i södra Italien men man förstår att han nog aldrig kan komma tillbaka då han måste fortsätta boxas i evighet för att betala av Simones skulder.
Rocco och Nadia mysar på spårvagnen
Simone har mörka planer 
Filmen är nästan prick 3 timmar villket kändes väl långt, men inte tillräckligt långt för att man ska förstå hur karaktärerna resonerar eller handlar. Den har vissa fina scener men helheten blir ändå ett: